Věra Chytilová studerade filosofi och arkitektur i Brno, arbetade som teknisk ritare, fotomodell och fotoretuscherare, och blev klappflicka på Barrandovstudion i Prag – allt innan hon sökte till filmakademin FAMU. Barrandov vägrade ge henne en rekommendation. Hon sökte ändå och kom in, tjugoåtta år gammal, som den första kvinnan att studera regi där. Hennes examensfilm ”Taket” fick sitt manus underkänt av professorn. Hon filmade originalet.

Den envisheten löper som en nerv genom hela hennes produktion. Chytilová kallade sig kontrollfreak och individualist – aldrig feminist, trots att nästan alla hennes filmer handlar om kvinnor och nästan alla västerländska filmkritiker kallade henne det. Hon var fiende till dumhet och enfald, sa hon, hos både män och kvinnor. Debuten ”A Bagful of Fleas” (1962), inspelad i ett textilfabriksinternat med improviserade dialoger och icke-skådespelare, satte tonen: cinéma vérité med ett formellt medvetande som redan pekade bortom den tjeckiska nyrealistiska traditionen. I ”Om någonting annat” (1963), hennes första långfilm, klippte hon ihop en gymnasts disciplinerade kropp och en hemmafrus monotona vardag till en kontrapunktisk meditation över kvinnoliv – utan att dra de uppenbara slutsatserna.

Sedan kom ”Tusenskönorna” (1966). Två kvinnor, båda med namnet Marie, bestämmer att världen är rutten och att de lika gärna kan vara det själva. Vad som följer – psykedeliska färger, sönderhackad kronologi, systematisk matförstörelse – förbjöds omedelbart: i ett land med matransonering var slöseriet en provokation. Filmen vann Grand Prix i Bergamo och cementerade Chytilovás internationella rykte, men hemma i Tjeckoslovakien var den en politisk belastning. Efter den sovjetiska invasionen 1968 stannade hon kvar när Forman, Němec och Passer emigrerade. Hon förbjöds att filma i sex år. 1976 skrev hon ett brev direkt till president Husák och beskrev sin konstnärliga position. Internationellt tryck – bland annat från en amerikansk kvinnofilmsfestival som ville visa ”Tusenskönorna” – bidrog till att förbudet hävdes. ”Äppelleken” (1977), en lågbudgetkomedi om en gynekolog, vann pris i Chicago.

Chytilová fortsatte filma under normaliseringen, under murens fall, och under den nya marknadens villkor – alltid med samma moraliska skärpa, alltid mot strömmen. Hon kritiserade den kommunistiska regimens hyckleri på sextiotalet, och hon kritiserade den postkommunistiska kapitalismens själviskhet på nittiotalet med samma energi. Hennes sista film, ”Pleasant Moments” (2006), är en frenetisk fars om ett samhälle där människor blivit oförmögna till empati. Hon dog 2014, åttiofem år gammal. Hennes konst spränger varje definition man försöker klämma in den i – avantgarde, cinéma vérité, formalism, happening – och det är precis så hon ville ha det.