Jan Troell var folkskollärare på Sorgenfriskolan i Malmö när han på femtiotalet började filma med sina elever – korta, handklippta Super 8-filmer om skoldagar och ett dygn i staden. Några av dem låg i decennier på vinden hemma i Smygehamn innan de hittades. Han vill fortfarande inte kalla sig regissör. Han säger filmare.

Det var Bo Widerberg som tog med honom som fotograf till ”Barnvagnen” (1963) och öppnade dörren. Tre år senare debuterade Troell med ”Här har du ditt liv”, och formeln var redan given: han skrev, fotograferade, klippte och regisserade själv. Varje scen, har han förklarat, ska vara som en egen kortfilm – oavsett om det är en masscen i historisk miljö eller en stilla vilopaus. Det är denna metod som binder samman det enorma utvandringseposet och den lilla dokumentären, det intimt personliga och det historiskt vidsträckta. Troell har aldrig respekterat hierarkierna mellan formaten. Kortfilmen är lika viktig som eposet, dokumentären lika viktig som spelfilmen.

Det som gör honom unik bland svenska filmskapare är sättet han väver in sin egen biografi i sitt ärende – på samma gång personligt och universellt, i det avseendet närmare Tarkovskij än Bergman. ”Sagolandet” (1988), den tre timmar långa dokumentär han arbetade med under nästan hela åttiotalet, är filmen han själv ständigt återkommer till som sin viktigaste: en samhällskritisk meditation över det decennium då Palme sköts, Tjernobyl exploderade och hans dotter Johanna föddes, avslutad med ett filmiskt slutackord där alla, till tonerna av Beethovens ”An die Freude”, skrattar åt en liten mekanisk fågel som Troell trollar fram. Se barnet i oss alla. Se människan. Den ömsintheten genomsyrar också det svåraste materialet. ”Il capitano” (1991), om Åmseletragedin, blev kontroversiell redan före premiären – men Troells totala ointresse för sensationer och Per Olov Enquists episodiska manus gav filmen en tonsäkerhet som gjorde att filmen vann Silverbjörnen i Berlin.

Som mest fri är Troell i sina dokumentärer. I ”En frusen dröm” (1997) återvände han till Andrée-expeditionen med dagböcker och fotografier han inte haft tillgång till tidigare, och lät materialet tala med en stillhet som spelfilmen inte hade rum för. I ”Närvarande” (2003), porträttet av fotografen Georg Oddner, finns en sekvens filmad i New York veckorna före 11 september: en man dansar vid tvillingtornens fot. Bilden blev en egen kortfilm, ”Reflexion 2001”, och är ett av de mest hisnande ögonblicken i hans produktion – vardagspoesi som plötsligt skär rakt genom historien.

Troell är i 94 år och har inte slutat filma.