Ingen ville köpa Peter Weiss målningar, och förlagen hade tröttnat på hans lyrik. Weiss var trött på statisk konst. Men filmen! ”… i filmen tar visionen form, och vi sugs och kastas mitt in i den”, menade Weiss. I avantgardeverken finns inte en replik. ”Filmens handling ligger i rytmen och rörelsen, i den associativa inre strukturen, i objektens poesi och spänningen mellan bildens olika komponenter”, sa han. Med ”optisk musik” ville han få oss att uppleva mer av tillvaron. Weiss gjorde associativa kollage av precisa kompositioner, ackompanjerade av ljud från maskiner, trafik och ”det suddiga slammer som hörs genom väggarna”. Han gjorde filmer där han röker på toaletten, där man behövde så många armar att man fick hämta gästerna på stamkrogen, och filmer där hans nakna fru dyker upp med en hamster i händerna. Sen kom en rad dokumentärer om utsatta, och en långfilm om ”en outsiders situation i stadens stora maskineri”. För det var verkligheten han ville komma åt, den inre och den yttre.

Han började skriva igen, och blev berömd som dramatiker och prosaist (Marat/Sade, Motståndets estetik). När han åtta dagar före sin död avböjde att bli hedersdoktor skrev han: ”... betrakta mig som en utanförstående, som en företrädare för dem som utanför de erkända bildningsvägarna försöker formulera något som angår det mänskliga samlivet.”